Nu när vi har haft premiär på I Bauerskogen och spelat en vecka med två föreställningar per dag så känns det som även den tredje medspelaren, publiken, har givits sin roll. I samtliga produktioner för de yngre åldrarna jag medverkat i har vi tagit in och vänt oss direkt till publiken under spelets gång för att visa at de är sedda och att vi är i samma rum. Annars är mitt svar på frågan som så ofta kommer upp hur det skiljer sig att spela för barn och ungdomar jämfört med vuxna, att det är samma sak. Det förberedande arbetet är likadant och målet detsamma att göra en berättelse så trovärdig och sann som möjligt inom de ramar som vi som skapar föreställningen sätter upp.
En aspekt som dock är påtagligt olika är publikens starka reaktioner. Till skillnad från en vuxen teaterpublik ventilerar den yngre publiken snabbare och tydligare genom både kroppsspråk och verbalt vad de tycker under föreställningens gång. För de yngre åldrarna 4-6 år som I Bauerskogen företrädelsevis riktar sig emot måste man även vara extra lyhörd för när något blir alltför spännande och anpassa det sceniska uttrycket till det emellanåt. Så samtidigt som vi öppnar upp den fjärde väggen och bjuder in dem till vårt scenrum vill det till att hitta balansen att ha kontroll på rummet och ibland kunna skärma av det för att sedan bjuda in dem igen. Att spela för en yngre publik blir därmed en bra övning i lyhördhet, en färdighet som ständigt måste återvinnas.
Kerstin Jansson och Jesper Arin I Bauerskogen
