Premiärveckan av Midnattståget till Marrakech är avklarad. En intensiv arbetsperiod inte minst för de som arbetat på och kring scenen. Att stå lite vid sidan den här gången har gjort att jag upplevt förändringarna på ett annat sätt än när man står på scenen och är en del av historien. Det har varit en inspiration att se hur öppet och förändringsbenägen arbetsprocessen har varit från både regissören och alla som på något sätt varit involverade i den konstnärliga processen hela vägen till premiären och även efter. Detta öppna arbete har också skapat en väldigt homogen spelstil där alla aktörerna är trogna berättelsens form och känns som att de  använder samma språk för att berätta historien. Något som inte alltid är givet då så många av oss letar efter att synas och sticka ut. Det är heller ingen enkel balans att behålla tron på sin egen idé och konstnärliga integritet samtidigt som man är öppen gentemot sin publik så att man ger den en så involverande upplevelse som möjligt utan att för den skulle tappa fokus på det som man själv vill förmedla och det sätt på vilket man vill utveckla berättarkonsten.

Det kommer ju också visserligen en punkt när det är bra och kanske även nödvändigt att vara lojal med sin tanke och låta den borra sig neråt i berättelsen. Att efter en viss punkt låta berättelsen vila för att se hur långt man kan komma med det sceniska  uttrycket innan man ska förkastar det. Vissa idéer kan ju visa sig vara lysande på ett längre sikt om man bara ger dem en chans att utvecklas. Men att se hur alla involverande i Midnattståget till Marrakech fortsätter dagen efter premiären att utveckla föreställningen och inte nöjer sig med vad de skapat ser jag som en otrolig styrka och inspirationen. Viljan att utvecklas på TEATERi är ett föredöme och jag ser fram emot att se en redan formmässigt egensinnig och fartfylld berättelse fortsätta växa.