Oh att höra sin egen röst! Det tar alltid en stund att vänja sig men efter avslutad fortbildning i radiodramatik är jag åtminstone lite bekvämare att ta in de egna ljudvågarna. 

Kursinnehållet har känts svårt och lite skrämmande ibland men i slutändan varit väldigt givande. Att få prova på medier som man inte rör sig i dagligen tror jag ger väldigt mycket även till det som man redan har en djupare kunskap inom och där man av den anledningen därför känner sig någorlunda trygg. 

Det har varit kul att få en annan känsla för ljud, en större inblick i hur saker låter och hur ens egen röst förändras beroende på position och rörelsemönster. Detta är något jag också hoppas kunna använda och inkorporera mer på teaterscenen som skådespelare för att att kunna nå djupare i karaktären och situationen. Förhoppningen och tron är att detta också kommer att gynna de projekt jag regisserar genom en större kunskap i att bygga rum med ljud.

Men även om radiomediet använder sig av ljudeffekter för att skapa både rum och atmosfär så är det väldigt avskalat. Detta blir ytterst tydligt när man slår an på fel ord eller förstärker fraser utan att mena något med det. Falskheten i tilltalet är obönhörligt klart vilket är en stor tillgång i en läroprocess. När man väl accepterat att det inte är ett slutresultat man är ute efter utan att misslyckandet är en del i utbildning så är det i alla fall lite lättare att acceptera ljudet av sin egen röst.

På Soundcloud ligger ett smakprov från kursen där jag arbetade på en monolog ur den skotska pjäsen Pondlife McGurk.