Konsert till minne av Förintelsen
Torsdagen den 27 januari hölls en ceremoni i Sofia kyrkan i Jönköping till minne av Förintelsen. I konserten blandades musik som framförallt är sprungna ur judiska och romska rötter med texter som beskriver olika människors öden före, under och efter Förintelsen.
Vittnesmålen som vi valde att använda oss av kommer från olika genrer; poesi, prosa och dramatik men med en vilja att visa hur historien hänger samman. En central tanke i urvalet var att lyfta fram hur själva Förintelselägren inte kan ses utan något före eller efter utan att det som tilläts ske uppstod ur en kontext som vi är färgade av än i vår egen samtid. Vi vill förmedla vilka oerhörda effekter den människosyn som tilläts växa sig stark under 1930 och 40-talet fick på de personliga planet för de utsatta och deras efterlevande men även för vårt samhälle i stort än idag.
Risken med en sådan här minnesceremoni kan bli att vi förminskar eller förbiser vissa grupper eller att vi använder det som skedde som en väg bort från våra egna samtidsproblem. Vi kan också hänfalla till att det hände ”då” och att det utfördes av ”dem”. I den här konserten har vi försökt förmedla tankar och känslor som formulerats av människor som drabbats av en oerhört grym regims styre samtidigt som det var vårt mål att vända blicken mot oss själva för att vi som individer ska ta vårt ansvar för att forma ett inkluderande och humanistiskt samhälle här och nu.
Medverkande:
Nina Åkerblom Nielsen (Piano och Sång)
Erik Ottosson (Bas)
Julia Sandwall (Fiol och Viola)
Ebba Sandwall (Sång)
Jesper Arin (Recitation)
Solen har gått ner I Bauerskogen
I fredags spelade vi den sista förställningen av I Bauerskogen. Det har varit ett intressant och givande projekt att deltaga i både på ett personligt och professionellt plan. Jag har fått glädjen att lära mig nya saker om dockspelande och utvecklat min förmåga i ett stillsamt berättande men även fått nya insikter i mänskligt beteende.
Det har varit nyttigt att se hur olika ingång det kan vara för regissör, musiker och skådespelare i en repetitionsprocess. Vilka behov vi har för att få väva samman en historia där varje del ska förstärka varandra och hur olika vi uttrycker dem i en arbetsprocess. Min egen inställning är att ju mer vi planerar och förbereder innan desto mer kan man få ut av repetitionerna förutsatt att man är öppen för att saker kan förändras under resans gång. Jag ser det som viktigt att inte låsa fast tankarna utan bara låta förberedelserna vara en språngbräda till att nå sina medspelare och i slutändan publiken på ett djupare och intressantare vis.
Arbetet med I Bauerskogen har inte varit spikrak utan gått en liten kringelkrokig väg men i slutändan så är jag glad över det vi har åstadkommit. Det blev en föreställning där musiken, orden och attributen kunde samverka för att förmedla en berättelse i Bauers sagofyllda skog. En berättelse som utifrån reaktioner från publik och kritiker landat väl. Synd bara att vi inte får spela fler föreställningar.
Munksjön vid Kulturhuset Spira i Jönköping
Respons för I Bauerskogen
Under vår sejour i Jönköping har vi fått fin respons från den vuxna publiken och en bra recension i Jönköpings-Posten. Men det viktigaste är att barnen varit uppmärksamma och följt med i berättelsen på ett sätt som jag nästan inte upplevt förut för den här åldern framförallt inte med tanke på hur stillsam föreställningen i långa stunder är. Det är också roligt att se hur väl de accepterar den klassiska musiken. Att det i denna uppkopplade tid går att nå fram med ett helt analogt format ger hopp om att kulturens traditionella form trots allt kanske också har en framtid.
Recension I Bauerskogen / Jönköpings Posten
Den tredje medspelaren I Bauerskogen
Nu när vi har haft premiär på I Bauerskogen och spelat en vecka med två föreställningar per dag så känns det som även den tredje medspelaren, publiken, har givits sin roll. I samtliga produktioner för de yngre åldrarna jag medverkat i har vi tagit in och vänt oss direkt till publiken under spelets gång för att visa at de är sedda och att vi är i samma rum. Annars är mitt svar på frågan som så ofta kommer upp hur det skiljer sig att spela för barn och ungdomar jämfört med vuxna, att det är samma sak. Det förberedande arbetet är likadant och målet detsamma att göra en berättelse så trovärdig och sann som möjligt inom de ramar som vi som skapar föreställningen sätter upp.
En aspekt som dock är påtagligt olika är publikens starka reaktioner. Till skillnad från en vuxen teaterpublik ventilerar den yngre publiken snabbare och tydligare genom både kroppsspråk och verbalt vad de tycker under föreställningens gång. För de yngre åldrarna 4-6 år som I Bauerskogen företrädelsevis riktar sig emot måste man även vara extra lyhörd för när något blir alltför spännande och anpassa det sceniska uttrycket till det emellanåt. Så samtidigt som vi öppnar upp den fjärde väggen och bjuder in dem till vårt scenrum vill det till att hitta balansen att ha kontroll på rummet och ibland kunna skärma av det för att sedan bjuda in dem igen. Att spela för en yngre publik blir därmed en bra övning i lyhördhet, en färdighet som ständigt måste återvinnas.
Kerstin Jansson och Jesper Arin I Bauerskogen