Konsert till minne av Förintelsen
Torsdagen den 27 januari hölls en ceremoni i Sofia kyrkan i Jönköping till minne av Förintelsen. I konserten blandades musik som framförallt är sprungna ur judiska och romska rötter med texter som beskriver olika människors öden före, under och efter Förintelsen.
Vittnesmålen som vi valde att använda oss av kommer från olika genrer; poesi, prosa och dramatik men med en vilja att visa hur historien hänger samman. En central tanke i urvalet var att lyfta fram hur själva Förintelselägren inte kan ses utan något före eller efter utan att det som tilläts ske uppstod ur en kontext som vi är färgade av än i vår egen samtid. Vi vill förmedla vilka oerhörda effekter den människosyn som tilläts växa sig stark under 1930 och 40-talet fick på de personliga planet för de utsatta och deras efterlevande men även för vårt samhälle i stort än idag.
Risken med en sådan här minnesceremoni kan bli att vi förminskar eller förbiser vissa grupper eller att vi använder det som skedde som en väg bort från våra egna samtidsproblem. Vi kan också hänfalla till att det hände ”då” och att det utfördes av ”dem”. I den här konserten har vi försökt förmedla tankar och känslor som formulerats av människor som drabbats av en oerhört grym regims styre samtidigt som det var vårt mål att vända blicken mot oss själva för att vi som individer ska ta vårt ansvar för att forma ett inkluderande och humanistiskt samhälle här och nu.
Medverkande:
Nina Åkerblom Nielsen (Piano och Sång)
Erik Ottosson (Bas)
Julia Sandwall (Fiol och Viola)
Ebba Sandwall (Sång)
Jesper Arin (Recitation)
Den tredje medspelaren I Bauerskogen
Nu när vi har haft premiär på I Bauerskogen och spelat en vecka med två föreställningar per dag så känns det som även den tredje medspelaren, publiken, har givits sin roll. I samtliga produktioner för de yngre åldrarna jag medverkat i har vi tagit in och vänt oss direkt till publiken under spelets gång för att visa at de är sedda och att vi är i samma rum. Annars är mitt svar på frågan som så ofta kommer upp hur det skiljer sig att spela för barn och ungdomar jämfört med vuxna, att det är samma sak. Det förberedande arbetet är likadant och målet detsamma att göra en berättelse så trovärdig och sann som möjligt inom de ramar som vi som skapar föreställningen sätter upp.
En aspekt som dock är påtagligt olika är publikens starka reaktioner. Till skillnad från en vuxen teaterpublik ventilerar den yngre publiken snabbare och tydligare genom både kroppsspråk och verbalt vad de tycker under föreställningens gång. För de yngre åldrarna 4-6 år som I Bauerskogen företrädelsevis riktar sig emot måste man även vara extra lyhörd för när något blir alltför spännande och anpassa det sceniska uttrycket till det emellanåt. Så samtidigt som vi öppnar upp den fjärde väggen och bjuder in dem till vårt scenrum vill det till att hitta balansen att ha kontroll på rummet och ibland kunna skärma av det för att sedan bjuda in dem igen. Att spela för en yngre publik blir därmed en bra övning i lyhördhet, en färdighet som ständigt måste återvinnas.
Kerstin Jansson och Jesper Arin I Bauerskogen
Spökvandring på Jönköpings Teater
Allhelgona närmar sig och med denna vackra helg fylld av minnen, TEATERis numera årliga(!) spökvandring på Jönköpings Teater. Förra året var jag med som producent men denna gången kommer jag medverka på lite andra vis men fortfarande helt utanför publikens synhåll. Det är en spännande byggnad att gå runt i och utforska och intressant att se hur ett teaterhus med alla sina skrymslen och vrår kan användas på för sätt.
Vår förhoppning är att levandegöra både husets historia och dess nuvarande rum med berättelser och upplevelser. Under spökvandringens gång kommer besökarna få en blandning av skrönor, fakta och märkliga händelser sig tilldelade. Vi ger den i två varianter en för under 12 år och en för de lite äldre. Mellan den 30 okt till 1 nov ger vi vandringen 12 gånger. För mer info och tider: Destination Jönköping
Utveckling av Midnattståget till Marrakech
Premiärveckan av Midnattståget till Marrakech är avklarad. En intensiv arbetsperiod inte minst för de som arbetat på och kring scenen. Att stå lite vid sidan den här gången har gjort att jag upplevt förändringarna på ett annat sätt än när man står på scenen och är en del av historien. Det har varit en inspiration att se hur öppet och förändringsbenägen arbetsprocessen har varit från både regissören och alla som på något sätt varit involverade i den konstnärliga processen hela vägen till premiären och även efter. Detta öppna arbete har också skapat en väldigt homogen spelstil där alla aktörerna är trogna berättelsens form och känns som att de använder samma språk för att berätta historien. Något som inte alltid är givet då så många av oss letar efter att synas och sticka ut. Det är heller ingen enkel balans att behålla tron på sin egen idé och konstnärliga integritet samtidigt som man är öppen gentemot sin publik så att man ger den en så involverande upplevelse som möjligt utan att för den skulle tappa fokus på det som man själv vill förmedla och det sätt på vilket man vill utveckla berättarkonsten.
Det kommer ju också visserligen en punkt när det är bra och kanske även nödvändigt att vara lojal med sin tanke och låta den borra sig neråt i berättelsen. Att efter en viss punkt låta berättelsen vila för att se hur långt man kan komma med det sceniska uttrycket innan man ska förkastar det. Vissa idéer kan ju visa sig vara lysande på ett längre sikt om man bara ger dem en chans att utvecklas. Men att se hur alla involverande i Midnattståget till Marrakech fortsätter dagen efter premiären att utveckla föreställningen och inte nöjer sig med vad de skapat ser jag som en otrolig styrka och inspirationen. Viljan att utvecklas på TEATERi är ett föredöme och jag ser fram emot att se en redan formmässigt egensinnig och fartfylld berättelse fortsätta växa.
TEATERi / Midnattståget till Marrakech